Att vara saknad.

Jag vill börja med att säga förlåt!

Förlåt mamma, pappa, Vicki och Isa. Förlåt Emma. Förlåt mina underbara korridorskompisar! Förlåt för att jag inte svarat på min mobil de senaste 6 timmarna! Det var absolut inte min mening att göra er oroliga! Det var helt enkelt så att mitt hektiska studentliv inte riktigt gick ihop med mitt sociala liv just denna eftermiddag. Det blev helt enkelt lite mycket, utan att jag egentligen var medveten om det själv.. Men vi kan ta det ifrån början! Egentligen helt ifrån början, där hela detta drama har sin rot. 

I måndags, för en vecka sedan, startade vår nya kurs - anatomi och fysiologi. Schemat har varit en aning intensivt sedan dess, med föreläsningar och övningar mellan 8-16 varje dag i stort sett. Utöver detta har jag som vanligt haft VG och mitt klubbverksämbete som fikavärd. Detta resulterade i en aning osocial vecka för mina nära och kära där hemma i Västergötland. Men, det slutar inte där! När helgen så äntligen kom var tiden kort. Fredagens sista timmar ägnades åt skolan, med en kort paus för IDOL, som jag besviket insåg ganska snart var typiskt DÅLIGT. På grund av tidigare sömnbrist kom John Blund som på given signal och relativt tidigt somnade en uttröttad student i sin säng framför Cirkus Möller och utröstningen på IDOL. Lördagens ljusa timmar spenderades i sängkammaren med anatomiboken i ena handen och en påse djungelvrål i den andra. Att städa rummet hanns också med, innan det var dags för en bejublad korridorsfest hemma på WS. Festen höll igång till småtimmarna och resulterade i en sen brunch bestående av 2 Pan Pizza och 1 liter mjölk tillsammans med ett gäng underbara korridorsgrannar. Resterande söndag bestod av fantastiskt oeffektivt plugg och avslutades med en superdålig actionkomedi tillsammans med min vän och kollega Lotta. Som ni förstår fanns alltså ingen tid för samtal hem till nära och kära denna helg! Måndagen startade med föreläsning som vanligt och fortsatte därefter med dissketionsövningar hela eftermiddagen ( idag digestionsorgan hos enkelmagade djur). Halv fem var jag hemma igen, där jag i stort sett var hemma och vände samt hann med att lämna Fridas kvarglömda halsduk från i lördags. Fem i fem sladdade jag in på VGs gård och närvarade sedan vid diverse mycket viktiga möten på nationen. Observera att jag under hela dagen haft mobilen på ljuslös, med undantag för halvtimmen då jag var hemma runt halv fem-fem! Klubbverksmötet avklarades med bravur, herrmiddagsmötet följde som väntat och sedan hade klockan raskt hunnit bli sju och det var dags för NSK II. Någon gång här började mamma, pappa och Emma ringa min mobil, som alltså fortfarande var satt på ljudlös och låg i säkert förvar i vinterjackans väl vadderade ficka.

NSK rullade på, jag blev vald till klubbmästare inför kommande termin och ovetande om dramat hemma i Lödöse stannade jag kvar på sexa. Runt 24-tiden tog jag mitt förnuft till fånga och drog mig hemåt. På cykeln, strax utanför Saluhallen tar jag fram mobilen och möts av 7 missade samtal, 6 sms och 3 meddelanden på röstbrevlådan. Helt ovetande och glad över resultatet från NSK cyklar jag vidare hemåt där jag möts av ett brev från Anna där hon skriver att min pappa har ringt (!) och undrar hur jag mår, samt ett flertal inlägg på FB-loggen där diverse släkt och vänner febrilt undrar var jag är och hur jag mår! Vid det här laget börjar jag inse att jag nog faktiskt är saknad av dom där hemma och ringer, nu lite mer förvirrad, hem till pappa och mamma i Lödöse. Pappa svarar, hör min röst och suckar lite lättat att "det var ju skönt att du lever i alla fall" varpå jag kontrar "ja, sist jag kollade levde jag för fullt". Ganska snart därefter inser jag att jag nog faktiskt varit ganska osocial sista dagarna och när mamma tar över luren stärks mina misstankar om detta drastiskt. Jag förklarar läget och berättar att jag mår prima! Antagligen minns mina föräldrar plötsligt livet som student och nationsaktiv och stämningen förbättras enormt!

Så nu ligger jag alltså här på sängen, fullt vid liv och frisk som en mört! (sorry uttrycket, men jag skyller på den sena timmen) Jag vill än en gång ursäkta mig för mitt dåliga uppförande och hoppas att mina kära vänner och familj kan förlåta mig för mina brister i mitt sociala nätverkande med de där hemma de senaste dagarna. FÖRLÅT!


Eder kära vän, syster och livs levande dotter Antonia Johanna Maria Grönvall